Eftersom det förekommer en del homo- och bisexuell kärlek i
mina romaner har jag blivit intresserad av vad andra skriver om detta. Har nu
läst ”Lift” av Hanna Wikman som kom ut år 2010. Trots att det finns en
trekantsrelation i både min roman ”På okänd väg” och i ”Lift”, skulle
historierna inte kunna vara mer olika. I min roman brottas karaktärerna med
ångesten för att förlora sina närmaste och med missförståelser och konflikter
som detta medför, tills allt har ordnat sig till det goda. Karaktärerna är
fulla av känslor för varandra och de uttrycker vad de känner, eller om de inte
gör det, så blir deras älskare bekymrade om att de bär något tungt med sig utan
att kunna prata om det.
I ”Lift” däremot förblir känslorna otydliga förutom de mest
basala, såsom att vara kåt; allt hänger i luften, svävar mellan raderna. Protagonisterna
beter sig motsägelsefullt: Jonni lämnar sin sambo Emelia varje sommar för att
lifta och glömmer bort att höra av sig hemma när Jonni lär känna Liv på resan.
Men när Emelia blir otålig, ångrar hon sig, och ägnar hela hennes tillvaro åt
att söka henne som under tiden har flyttat ut. När Jonni slutligen återförenas
blir hon utskälld för att vara så beroende av Emelia. De två älskar varandra i
timmar, varpå Jonni får veta att Emelia väntar barn med Liv som nämligen biologiskt
sett är en man.
Vad gör Jonni? På efterfrågan hur hon känns säger Jonni:
”Det är som en stor varm sten som landat i mitt bröst, eller
en sten som lyfts från mitt hjärta. Och det är inga krylldjur därunder. Under
stenen är ett djur som är släkt med amöban. Varmt och pulserande är det, en
manet, på marken. Har sina rottrådar. Bligar upp mot den som lyfter. Kisar med
sina Barbapapaögon. Ler med dem mot de som lyfter. Kommunicerar med tankekraft
med hjälp av bilder. Ett sånt djur är under stenen på hjärtat. Jättekonstigt.”
Sedan frågar hon försiktigt om Liv nu också skall vara
Emelias partner samt om hon själv är hennes flickvän. Och får inget tydligt
svar annars än att hon måste bli mer självständig.
Jag fattar ingenting av det Jonni säger. Vad hade jag gjort
i detta läge? Skrikit av smärta! Och lämnat Emelia och Liv som bara vill ha mig
på avstånd. Men Jonni har inga synpunkter, stannar, hjälper till, och är
alldeles begeistrad av barnet som föds utan tydligt kön.
Det verkar som om författaren vill plädera för en fri,
obunden kärlek där alla kan resa bort och knullar runt utan dåligt samvete och
där man inte ens ska vara tvungen att vara ihop. Men när Jonni inte hör av sig
under veckor, då kritiseras detta också. Och det är oklart vad som utgör en kärleksrelation
i så fall, vad som skall ge trygghet, inte minst för barnet. Vidare reagerar
jag på att författaren försöker utveckla en könlös utopi. Alla väsentliga karaktärer
är kvinnor eller så är det män som lever som kvinnor. Det är uppfriskande att
läsa en bok där inte män intar en dominerande roll, men jag tycker att romanen
tar det för mycket åt den motsatta ytterligheten för att det skulle kunna vara
en bärande samhällsutopi.
Boken slutar som den har börjat: Jonni drar iväg för att
lifta. Så vad har förändrats? Finns någon lärdom att dra?